Bladen
som under eoner
mognat i slutna knoppar
öppnar sina vassa flikar
Ådrade ytor
likt handflator
tålmodigt inväntande
himlens gåva - ett silande regn
att fånga som pärlemorfärgade kristaller
sjunkande ur universums djup
Andandes vattenånga
sjunkande slöjor
i den kosmiska nattens djupaste timmar

Grenarna höjer sig
i skrovliga bågar
breder ut sig
i den tunna luften
bygger en strävande katedral
med osynliga väggar
och ett oändligt tak

Han sitter vid trädets fot

Betraktande sina egna händer
ådrade som trädets blad
fuktiga efter att ha skopat vatten
ur livets källa
druckit i svala klunkar

Ansiktet fårat
av åren som gått
ögonen nedåtvända, i ro

Tankarna vindlande uppe i lövverket
sökande den klara luftens insikt
överbryggande de avgrunder av tid
som ryms mellan grenarnas spann

Vändande sin uppmärksamhet
mot trädets uråldriga visdom
dess orubbliga inre
då och då mynnade i filigrana blommor
som likt glänsande månskärvor
lyser den stigande natten