Och jag ställde mig upp
På något förunderligt sätt
som dimmor
som sakta försvinner
insåg jag
att han hade rätt

Hans svarta kappa
svepte över skuggorna i rummet
och deras viskande röster
tystnade
höll andan
väntade

Och klockan
som hängde på väggen
tystnade mitt emellan två tickanden

Tiden dog

Jag kände det lika tydligt
som om den varit en del av mig själv
Och han räckte mig handen
Den var kall som is
Ögonen syntes inte
i ögonbrynens skuggande ögonhålor
"Det är dags att gå, min vän
Du tillhör mig nu"