Spelerskan spelar på sin flöjt
dold av kappans mörka bräm
Hennes bleka ansikte
ögonen sjunkna, nedåtvända
lyser från denna inre glöd
tänd i skapandets ögonblick

Hon och jag talade länge
vid dammen där jag bor
speglande trädens stammar
i andetagens midnattsflor

Hennes långa fingrar
tränade av flöjten
strök hela tiden över mossan
där vi satt

Och när en roströd hårlock föll henne i ansiktet
och månens ljus tände dess eld
såg jag att hon hade varit jag
så länge jag kunde minnas
i detta korta
trevande
liv