Arkiv för 'Dikter'
Höstkårar…
Barnet viskar
hemliga drömmar
kommer det någonsin
tillbaka
den värmande vinden
och ett klingande skratt
Hösten fäller allt fler
löv från träden
Som mina tankar
drömmar
faller de
en efter en
mot den kalla marken
men kanske också
kanske
mot en ny
vår
och en ny
lövsprickning
Den stora floden
Denna flods vatten
har burit så många liv
bort till fjärran länder
hemåt till välkända trakter
Likt nötskal
i en värld av vatten
sakta glidande framåt
under himlens vita dok
startar varje dag
en ny resa
med nytt hopp
ny misströstan
Önskan
att lägga sitt liv
i ödets händer
spirande framtidstro
har följt resenären
men också
gnagande förtvivlan
tårar fällda
i avsked
Nedströms
går färden lättjefullt
roddaren utsträckt i aktern
ögonen halvslutna
drömmande
om den fjärran hydda
där i eftermiddagsens dåsiga hetta
flitiga händer
tillreder kvällsvarden
under den mäktiga acacians
högvälvda grenar
Uppströms
spänner båtskarlen sin rygg
stakar sin last
mellan lugnvatten
och svällande virvlar
Pannan pärlande av svett
händerna värkande
i svullna valkar
Tanken riktad framåt
mot den punkt
där fören går upp på land
staven kan läggas åt sidan
där arbetet finner sitt slut
Frågan
Mörkret
vid horisonten
har slukat allt det ljus
som förut lyste
över detta land
Vi sitter tillsammans
vid det stigande mörkrets bryn
din hand vilar i min
ditt huvud lutad mot min axel
Känner värmen från din kropp
ditt livs slående puls
så nära
under din klännings tunna tyg
Dina läppar
söker mina
i en snuddande kyss
likt fjärilsvingar
Den mjuka huden på din bara arm
glider över min kind
när du smeker min nacke
Jag lägger mina armar runt dig
i en omfamning
jag hoppas skall vara
för evigt
Med blicken
söker vi framtiden
som i sina kupade händer
håller svaret på frågan
vi så förhoppningsfullt
bär i våra hjärtan
Åtrån
Åtrån
svävar över vattnet
i minnenas salta hav
Viskande strömmar
har lyft upp
erinring av dina mörka ögon
din värmande kropp
ur mörknande djup
Jag vänder blicken
mot horisonten
strimma av ljus
en fjärran strand
där spår efter nakna fötter
suddas ut
av vågorna
Bakom skyddande sanddyn
bugande strandgräs
ligger vi tätt tillsammans
förenade
hand i hand
hjärta mot hjärta
- – -
I skymningen
när havets vita fåglar
vänder åter till land
och sanden
där du låg
har svalnat
kan jag fortfarande känna din huds sälta
solvarm doft
du lämnat kvar
på mina händer
Natten sjunker
marelden tänder sitt bleka sken
på den tunga dyningen
stjärnorna likt irrbloss
på himlens högvälvda glaskupa
Jag sitter ensam på stranden
i minnet
kännande
din bara hud mot min
i hjärtat
blödande
som efter ett dödligt hugg
Det stora ljuset
Det stora ljuset
kom till mig i natt
Jag satt ute på verandan
under stjärnornas välvda tak
den kyliga vinden från Sahara
dragande i min tunna skjorta
med doft av sand
och solstekta vidder
Ljuset kom nere vid horisonten
i den klara natten
en smygande glimt
växande i styrka
tills den fyllde mina ögon
med sin gyllene sötma
brusande röster
höljda i dess inre
Viskande svaret på den fråga
jag så länge
träget
burit i mitt eget hjärta
Hammaren
Hammaren föll
i tunga åsknedslag
och den långa vintern
gick mot sitt slut
Varför böjer inte du dig för vinden?
frågade hon mig
där vi gick tillsammans
kännande bränningarnas skum
drivande in från en vidsträckt ocean
av trevande böner
och salt ångest
flödande innifrån våra egna källors djup
Jag sökte länge en av dessa källor
att släppa ner min slant i
men vinden grep tag i mig
förde mig långt långt bort
över dessa virvlande vågor
Världsbarn
Världsbarn
samlas i grupper
sitter tätt
huvuden med panna mot panna
Slingerväxter klättrar fram och tillbaka
över tankar som vävs
drömmar som återupplevs
i deras aldrig upphörande
samexistens
De ställer aldrig frågan
de ställer sig själva varje dag
Var har vi kommit ifrån
och vad är vi på väg mot?
Nya mål
i varje svårfångat
ögonblick
Skymningens bryn
Någon gång
rymmer jag hemifrån
Stannar borta längre än jag borde
Jag letar efter något
i denna skog
en skuggande stig över barrfylld mylla
blomstrande äng att somna i ro
släcka min törst i sorlande källa
hitta hem tillslut
i skymningens bryn
Midnattsfärder
Drömmer du ständigt drömmar
om bottenlösa nätter
samlar värmen
sipprande i en skål
du formar med dina händer
Dessa ord kommer alltid åter
som hon viskade
masserade din axel med oljad hand
Ni möts utan minnen
av fjärran resta
aldrig återupplevda
midnattsfärder
Samtal i natten: Del III
Barnet kommer aldrig
att födas igen
om det dör nu
Ibland reagerar jag
insiktslöst
som om vårt samtal
var ett spel
för öppen ridå
och yttre iakttagare
Som om jag överlät åt dem
att döma
och inte gjorde det själv
Förlåt
kan jag bara viska
i den tomma tystnaden
